Tårar rinner jag tänker tillbaka på sjukdom, cancer, nära persons självmordsförsök, död, elände, ensamhet, sorg, ja allt jävla skit som kan gå åt helvete helt enkelt.
Orkar inte prata om det egentligen, men det tynger endå. Skulle vilja ha en sån där vän, en riktigt VÄN som man kan spy ur sig på men som inte skulle dömma. En sån där vän som vet allt om en, som jag vet allt om. Som förstår, som ställer upp, alltid finns där, man kan prata med om ALLT. En sån där vän som man känt varandra i flera år, som har samma bakgrund, som förstår. Som man kan skämta med om allt, som aldrig tar illa upp. En sån där vän som upplever samma saker, som tar initiativ!!! Att ha en ömsesidig kontakt med.
Fan vad jag kan sakna det, jag saknar att vara 15 år och en av livets största bekymmer var om bensinen för tjugan man stoppade i bensinautomaten skulle gå i moppe tanken. Fan vad jag kan sakna vännerna, gänget vi var, festerna vi hade, valen jag gjorde!! Saknar min stöttepelare, min förebild och hon som alltid fanns där för mig...
Jag älskar så klart mina barn, ångrar dom inte en sekund. Jag lever för dom, åt dom och med dom!
Men ibland känns livet pissigt, ensamt, orättvist och helt jävla stört!
Vad fan är det som händer i världen?
Jag vet att det finns dom som har det värre.....men jag lever i mitt liv!
Fick en tuff start i livet med mobbing, att lämnas med ett stort ansvar att ta hand om mina syskon, tvätt, handling, mat, städ mm
Det har stärkt mig på många sätt. Samtidigt som barndomen blev kort och jag undrar hann jag leka?!
Men jag var väl lycklig på ett sätt endå!
På frågan hade du en bra uppväxt?
Ja, jo det hade jag väl...det fanns ju dom som hade det värre.
Minns allt det roliga och allt det bra vi hade och är oerhört stolt över det.
Ångrar att jag besökte mitt gamla barndomshem i veckan faktiskt.... Blev för mycket känslor och minnen.
Ifi could turn back time....
