

Tänk att tiden går så fort, liksom springer förbi mig utan att jag hoinner reagera. Det är verkligen snart 3 år sedan vi låg på BB med lilla lilla Adam hos oss. Min älskade mormor var också där. Då var hon helt frisk, hon var som vanligt min mormor. Nu har sjukdomen tagit överhand och hon kommer aldrig bli sig själv igen. *Tårar* Men jag är väldigt glad att Adam kom just när han kom. Att han fick träffa en "frisk gammel mormor" och att kommer ihåg det fast han var så liten. Han brukar säga när vi åker förbi hennes gamla lägenhet i Grängesberg "dä bo gammaj mojmoj"
Har inte varit där och hälsat på nu på säkert 2 veckor, har sån ångest för det. Men jag hinner verkligen inte, har jobbat 8- 18 varje dag nu en tid. Men det ska bli bättre när våran nya chef kommer, då kan man släppa allt lite bättre. Då har man ju inte lika mycket snavar längre. Sen håller vi ju på att renovera, men det är då alls ingen ursäkt för att inte hinna att åka och hälsa på henne. Hus & trädgård får allt vänta när det kommer till familjen. Tycker att människor är mer värda än döda ting.....
Men nog är det jobbigt att hälsa på henne, att man ska behöva lämna henne efter några timmar och hon blir så ledsen. Det är med gråten i halsen man lämnar rummet varje gång. Varför blev det så här??? Varför kunde hon inte få ett värdigt slut på livet, istället för att sitta där på hemmet. Visst är det jätte bra att hon får all hjälp, hon klarar sig ju verkligen inte själv. Men ibland finns det en utväg som kanske kunde bli bättre..... :-(
Jag tänker på henne dagligen och allt vi varit med om, alla skogsäventyr, marknader, lek i snön, övernattningar, allt det där som tyvärr försvinner. Men visst finns det minnen kvar....man skulle egentligen skriva ner dom! För tids nog så glömmer man, man får nya egna minnen att komma ihåg.