Ja nu är det klart, mormor kommer aldrig mer hem. Hon kommer aldrig mer att besöka sin gamla lägenhet. Hon kommer få det bra i sitt nya hem, det ska jag se till. Det här beskedet har jag ju väntat på så länge, men varför känns det då jobbigt? Kanske för att mormor inte själv förstår och är medveten om att hon faktiskt aldrig kommer "hem" igen. Men hon klarar sig inte själv hemma längre, det har sjukdomarna sett till. Sen ser hon mycket piggare ut när hon har folk runt omkring sig på dagarna. Det är ju svårt för mig att hälsa på henne varje dag, med det jobb jag har. Annat vore det med ett 7-16 jobb, då hade man ju kunnat åka varje dag. Jag tror och hoppas att den nya lägenheten kommer snart. Att hon kommer trivas och känna glädje igen.
Jag är iaf otroligt glad att jag fick så många år med min mormor medan hon var frisk, och att hon var frisk när Adam kom till världen. Det var mitt mål, att min älskade mormor skulle vara frisk och kunna se mitt barn. Hon var faktiskt barnvakt några gånger till Adam när han var liten, bara korta stunder. Men hon tog hand om honom och minns honom än idag. Det känns bra. Hon frågar efter honom när jag ringer också. Fast man nyss varit där, det kommer hon inte ihåg. Men som sagt, än kommer hon ihåg oss iaf....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar